Tjeenare!

Ja, det var ett jäkligt långt tag sedan som jag lade ut någonting här. MEN! Jag har en nyhet:

Jag kommer, så fort jag är vid min egna dator, att lägga upp en berättelse som jag har döpt till Tiden läker inga sår. 
Den kommer läggas upp kapitelvis, alltså ett kapitel i taget. Och jag lägger upp kapitlen när de är färdigskriva och när jag har tid. 

Med tanke på att jag går i skolan också, så lägger jag nog inte upp kapitlen regelbundet. Ni får ha överseende med det. ;)
Jag kan ju börja med att lägga upp inledningen, eller vad man ska säga.

Att vara mobbad är inget roligt, men man vänjer sig. Särskilt om det har pågått i elva år. Emmy -en sjuttonårig tjej- är en sådan tjej som ingen bryr sig om. I skolan är Jason, hans bror Elliot och resten av gänget på henne nästan varje dag.Och hemma är det precis som om hon inte finns. Men när det är Elliot som för henne till sjukhuset börjar hon undra... Varför uppför han sig såhär? Efter mycket om och men börjar Emmy att lita på, och till och med förälska sig i Elliot. Han bryr sig om henne och har räddat henne från ensamheten. ...Men är allting verkligen som det verkar...? 

Hoppas att ni läser och tycker om berättelsen. :D Feedback är mer än valkommet; jag vill kunne förbättra mig.
Sååå... Det var allt för den här gången.
Ha det! 

Har inte lagt upp ett inlägg på över en månad. Och det beror på att jag, dels, har glömt bort att jag faktiskt har en blogg, haha! xD Och så har jag inte kommit på något att skriva om, och skolan har börjat och jaddi jaddi! Massa sånna där ursäkter!

Har du/ni nåt förslag om vad jag kan skriva om så kan ni ju skriva det i kommentarerna. Det är nämligen så att jag har hur många berättelser som helst i datorn, men dem vill jag inte lägga upp här förrän de är färdiga... ^^

Men, ja. Nåt förslag? Skriv på! :D

Bye, bye, pumpkin pie! (Snart halloween, ni vet! ;) )

Nä, vänta! Nu kom jag på en sak! Ska skriva en halloweenberättelse. Och den kommer antingen upp den 31/10 eller den 1/11. Får se. ;)

Så, Hej då! 

Just nu, medans du läser detta, sitter en flicka i ett kolsvart rum någonstans i denna värld. Hon är rädd! Hon har ingen aning om vart hon är, eller hur hon kom dit.

Flickan är runt 14 år gammal. Hennes hår är mörkblont och når ner till hennes axlar. Hennes hud är svagt brun. Hon har mörkbruna, nästan svarta ögon och en fräknig näsa. Klänningen hon bär över sin taniga lilla kropp är smutsig och trasig. Skorna likaså. 

Hon saknar sin familj. Hon saknar dem oerhört mycket; Hennes mamma, vars själ var lika klar som en spegelblank sjö. Hennes pappa. Han som alltid kunde få flickan att skratta, oavsett omständigheterna. Hennes två storebröder som var sjukt irriterande, men också väldigt hjälpsamma.

I det mörka rummet har flickan suttit väldigt länge. Hon vet inte hur länge; hon har ingen klocka. Och hon vet inte när dygnet skiftar från dag till natt och vise versa. Allt hon vet är att tiden går, och hennes tid kan vara slut närsomhelst. 

Nu undrar du säkert hur jag kan veta allt detta?

Jo... det är jag som är flickan.

Mitt namn är Rosiana. Jag kommer ifrån Mexico. Min familj och mina vänner kallar mig för Rosen. Vi bor i den fattiga delen av landet. Det har vi alltid gjort. I alla generationer, säger mamma. 

Men det gör inte mig något. Jag har det bra ändå. På dagarna arbetar jag genom att sälja olika saker som mamma eller pappa har tillverkat. Det kan tillexempel vara mattor, kläder, verktyg och lätta möbler såsom bord och enkla stolar. 

Om jag får sålt något under dagen köper jag något på hemvägen som vi kan äta när hela familjen är hemma.

Efter maten är det antingen mamma, pappa, mina bröder eller jag som ska diska. Jag brukar hjälpa till, även om det inte är min tur.

När vi är klara springer jag ut och leker med min bästa kompis, Rita. Vi har alltid så roligt tillsammans. Vi skrattar och pratar. Vi hoppar hage och rep. 

Ibland har vi till och med turen att låna Miguels boll.

Miguel är vår granne. Jag tycker att han är lite söt. Och Rita har sagt att han tycker likadant om mig.

Nej, mitt liv är inte så dåligt. Men jag har ändå en dröm. En dröm om att bekämpa all brottslighet i världen. Jag har nämligen hört på gatorna att det pågår mycket våld och annat hemskt i hela världen.

Och jag ser det med egna ögon. Här. I Mexico. Nästan varje dag är det gäng som slåss, barn som blir illa behandlade av sina föräldrar. Nästan varje dag hör jag skrik och gråt. Det måste få ett stopp. Min dröm: att stoppa kriminalitet och våld. 

Det är pågrund av min dröm som jag sitter här just nu. Det är pågrund av min dröm som jag har blivit fråntagen min familj och mina vänner.

Min dröm. Mina handlingar. 

Jag ska berätta.

Det var juli år 2011. Det var en perfekt förmiddag; solen lyste, fåglarna kvittrade och man kunde känna doften av de olika blommorna som växte här och där.

Hela familjen var ute och jobbade. Alla förutom jag. Jag och Rita var vid ån och fiskade. Vi hade tagit med oss varsin spann som vi fyllde med vatten och lade fiskarna i. Men vi dödade dem inte. När det började bli ont om plats i hinkarna hällde vi tillbaka fiskarna i ån. Och sedan var det bara att börja om.

Jag och Rita hade det jätteroligt tillsammans. Vi skrattade och stojade. 

Men skrattet dog ut när vi först hörde, och sedan såg ett gäng killar komma ut ur bushen längre ner vid ån. De var fem stycken, och de var runt 20-25 år. De hade tvingat med sig en kvinna dit. Hon såg ut att vara 18 eller 19 år gammal. Kvinnan försökte komma bort därifrån, men de två killar som höll fast henne var för starka. Hela gänget bara skrattade åt hennes flyktförsök, och plötsligt höjde en av killarna näven och slog till kvinnans ansikte med väldig kraft. Kvinnan skrek. Sedan slog en annan kille kvinnan i magen, och kvinnan började hosta och kippa efter andan. 

Både Rita och jag var stela av skräck. Det var definitivt inte meningen att vi skulle se detta.

Vi hade automatiskt krupit in i några buskar. Vi ville inte bli sedda. Helt knäpptysta satt vi där och såg vad som hände.  

Killarna som höll fast den hjälplösa kvinnan brottade ner henne och lade henne på rygg på marken. De klädde av henne kläderna. Kvinnan vred och vände sig för att komma loss. Men hon var fast.

Killen som ledde gänget, han som hade slagit kvinnan i ansiktet, tog av sig sina byxor och sina underkläder. Han var på väg att våldta henne.

Den rädslan som jag kände för en stund sedan hade gått över till ren ilska. Nu kokade det inom mig. Det var precis detta jag ville stoppa! Jag hade tröttnat på att höra skrik och gråt om vartannat, och ville att det skulle få ett slut. För gott. 

Killen var precis på väg att sätta sig gränsle över kvinnan när jag sprang ut ur busken och skrek, "Stopp! Låt henne vara!"

De fyra killarna som hade stått och kollat på, hade nu sina ögon på mig. Den femte killen vände sig om och stirrade på mig. Hans blick var kall och arg. Nästan mordisk. Han reste sig upp och tog på sig sina underkläder och byxor. Sedan började han gå långsamt emot mig med hotfulla steg.

Rädslan som jag kände för en stund sedan kom med ens tillbaka. Jag började backa, men ett träd stoppade mig. "Vad sa du...?", frågade killen samtidigt som han kom allt närmare.

"J-jag... Jag sa..."

"Hm?"

"Jag..." Rädslan gjorde att jag knappt kunde få fram några ord.

Killen himlade med sina ögon, "Patetiska flicka. Jag ska lära dig en läxa; du ska få se vad som händer när man avbryter mina affärer." Han höjde sin ena hand, men precis innan han skulle slå mig hördes ett prasslande ljud från skogen."Strunta i henne. Någon är på väg hit så vi måste sticka. Nu!", sa en utav de andra killarna, som hittills bara hade stått där och kollat på.

Killen vid mig sänkte sin hand och kollade på mig, "Du har tur..."

Sedan sprang han och de andra killarna iväg. 

Rita hoppade fram ur busken och sprang till mig. Hon frågade mig om jag var okej, men dels var jag för shockad för att svara. Och jag väntade spänt på att få se vem, eller vad, det var som var på väg hit.

Prasslandet kom närmare, och tillslut kom det fram en jättepanda ur bushen. 

Rita frågade mig ännu en gång om jag var okej, och denna gången lyckade hon få min uppmärksamhet. Jag nickade. Både jag och Rita hörde ett svagt jämrande från tjejen, som vi för tillfället hade glömt bort, och rusade genast dit. Hennes kläder var hela, så efter att Rita hade hjälpt henne upp gav jag dem till henne. Jag frågade hur hon mådde."Jag mår bra. Tack för att du hjälpte mig. Du var väldigt modig.", svarade hon."Ingen orsak.", sa jag. Tjejen visste vägen till sitt hem härifrån, så hon sa hej då och gick iväg. Jag och Rita gick också tillbaka hem. Vi svor att inte berätta något. När jag kom hem var jag helt slutkörd, så jag gick och lade mig.

Jag vaknade mitt i natten av att någon satte sig i min säng. När jag öppnade mina ögon blev jag livrädd av vad jag såg."Hej igen...", viskade killen som jag hade hindrat från att våldta tjejen tidigare idag. Jag öppnade munnen för att skrika, men killen hann lägga sin hand över min mun innan något ljud kom ut. 

"Sch... Du vill väl inte väcka de andra i huset, va?" Jag skakade på huvudet som svar. Killen halvlog.

"Bra! Du kommer med mig.", sa han och lyfte upp mig ur sängen. Jag sparkade och vred mig för att komma ur hans grepp, men han var för stark. Han bar ut mig till en svart skåpbil som var parkerad utanför huset. En kille från gänget öppnade bagagedörrarna inifrån, och killen som bar mig slängde in mig i bilen. Han stängde dörrarna och efter en stund började bilen att rulla.

Jag satte mig i ett hörn och skakade av både kyla och rädsla.

En lång tid senare var vi framme. Bilen hade stannat, och dörrarna öppnades. Samma kille som förut kom in, tejpade för min mun och bar ut mig ur bilen. Att göra motstånd var ingen idé, så jag lät bli. Killen bar mig ner för en betongtrappa till vad som såg ut som en källardörr. Han öppnade dörren och klev in. Där inne var det kolsvart tills han tände lampan. Väggarna var kala och gråa. Golvet var skrovligt och gjort av betong, precis som trappan utanför dörren. Killen satte ner mig på golvet och ryckte loss tejpen. Det sved rejält och jag kved till av smärta. Innan jag visste ordet av släktes lampan, och killen gick ut. Det var kolsvart igen.

Och, ja... Nu sitter jag här. Jag får ett litet mål per dag, oftast vatten och bröd. Det enda jag gör är att sitta här på det skrovliga, kalla och hårda golvet, dag ut och dag in. Ibland hör jag någonting från väggarna, men jag kan inte se vad det är. Jag antar att det är möss eller råttor.

Mina ögon är ömma av gråt. Med tanke på hur mycket jag har gråtit skulle man kunna tro att tårarna är slut. Men varje gång jag tänker på min familj och Rita, att jag kanske aldrig någonsin kommer att får se dem igen, fylls ögonen av det saltiga vattnet som rinner nerför mina kinder.

Om jag klarar mig. Om jag någonsin kommer ut härifrån levande så ska jag sätta stopp för detta. Och jag ska se till att alla som har blivit utsatta för något får rätt sorts hjälp. Och framförallt. Om jag kommer ut ska jag uppskatta livet. Jag ska ta vara på det jag har, som vänner och familj. Jag ska njuta av varje sekund som jag får tillbringa med dem, för livet är kort. Och man vet aldrig när det man älskar mest kan tas ifrån en...

Tjeenare! 
Nu har jag, för tillfället, fått koll på hur jag vill att min blogg ska se ut, hehe!
Så... Här kommer jag lägga upp berättelser som jag har skrivit. Och jag kommer också att skriva berättelser direkt på bloggen som ni kan följa. Skoj va? =D 

Ni får jättegärna ge mig konstruktiv kritik, så att jag kan förbättra mig. =3

Berättelserna kommer att vara på både svenska och engelska. Det kanske blir mest engelska, då jag tycker att det spåket är roligare och enklare att skriva... på...? Ja, ni fattar... (hoppas jag)

So... Let the blogging begin!